Publicerad

Lite bättre och mycket sämre

Konstigt hur livet är.
När jag tycker jag sköter mig bra i min tillvaro och har sinnesfrid har jag en tendens att vilja äta, träna, leva, sova och jobba lite mer och bättre hela tiden. Jag äter så bra och varierat att jag är stolt över mig själv. Jag lagar all mat och jag undviker allt som får mig att må sämre. Jag väger in mig varje morgon, registrerar allt jag äter på Lifesum och dricker mycket vatten. Jag korttidsfastar och känner hur stark jag är inifrån och ut.

Jag tränar smart och varierat, hela kroppen och ibland två pass om dagen om jag lyxar till det. Jag lever med måtta. Inga extra vaganser men unnar mig kolhydratsnjutning en gång i veckan. Ett glas vin två gånger i veckan. Jag sover minst 7 timmar varje natt och givetvis jobbar jag så lite som möjligt till förmån för utelek och familjetid. Ni fattar själva – så himla bra! Bättre kan det knappast bli.
Men det går överstyr. Jag tröttnar på allt och därmed tar en snabb hiss rakt ner i fällan.
Då blir jag snabbt mycket sämre. Jag äter sämre, tränar mindre, lever mer osunt, sover mindre och jobbar mer. Jag tycker själv jag blir mycket sämre än vad jag egentligen borde bli. Maten blir eftersatt. Hämtmat flera gånger i veckan. Träningen hoppas oftast över. På sin höjd korta och ganska mediokra pass. Men det bästa träningen är ju den som blir av! Sömn prioriteras inte utan nattjobb framför datorn med två glas vin blir som en ny standard.
Detta blir ju en berg-och-dal-bana utan dess like. Utslaget på ett år så är det ungefär sex bra toppar och sex dåliga dalar. I dessa dalar försöker jag hålla vikt och aptit på en rimlig nivå men faller tyvärr ofta för ”klockan-tre-fikat” istället för att när jag är som bäst sätter mig i solen och äter en avokado.
Det pågår en evig kamp i mitt huvud om belöningar, träningspass och sånt som ger mig en kick. Det kan ibland uppstå mindre kaos i skallen när så många viljor vill fram.
Det positiva är att jag har insikt om mitt ”problem”. Det negativa är att jag har fruktansvärt svårt att nöja mig med en lagom nivå. Istället för toppar och dalar kanske man skulle hitta en gyllene medelväg? Finns det? Skulle jag må bra av det?
Ett av de få motton jag lever efter är trots allt – njut aldrig lagom. Då kanske det inte kommer funka…
Jag gillar nog att vara lite bättre och mycket sämre emellanåt.